Topp tur och på återseende

Sista dagen innan den långa resan till vår base camp i Hässelby tog vi en rejäl tur till toppen på Whistler Mountain. Det var en brant tur med bitvis mycket snö. Vi höll högt tempo och nådde toppen strax efter klockan 12. Himlen var klarblå och solen gassade. Det blev en värdig avslutning på vår resa i guldrushen 1898 års spår.

Läs mer om oss på businessbasecamp.se 

Whistler Peak2Peak

På 1800 hundra meter är det fortfarande gott om snö och de flesta vandringsvägarna är fortfarande stängda. Vi tog därför bara en liten tur så dagens äventyr bestod snarare av resan upp. En av Whistlers senaste attraktioner är nämligen kabinbanan Peak2Peak. En sanslös resa mellan områdets två skidberg Blackcomb och Whistler Mountain. Liften är drygt fyra kilometer lång och eftersom den går över en dalgång är spannet mellan stolparna rekordlånga tre kilometer. Det är inget för höjdrädda då högsta höjden över marken är 436 meter!

Liften är spektakulär men öppnar ingen ny skidåkning. Den gör det dock möjligt att åka skidor på båda bergen samma dag, vilket har varit ett stort önskemål i området under lång tid. Att åka ner i dalen och upp på ett nytt berg var inget alternativ märkte även vi när vi säsongade här 2007. Möjligen är liften också något som kan locka upp mindre rörliga personer i bergen.

Whistler och MTB

Whistler är en ovanligt plats. Tillrättalagd och kommersialiserad skidort men ändå inte då vildmarken och naturen härskar alldeles strax utanför stadsgränsen. Det är inte ovanligt med björnar och andra vilda djur inne bland husen.

Liftburen mountainbike åkning är riktigt stort I Whistler. Det finns flera kilometer långa spår nerför bergen i alla svårighetsgrader. Lätta glidarspår till knallhårda störtlopp. Det finns två MTB skolor, flera parker för de som gillar att hoppa och studsa och så klart Boneyard Slopestyle Park. Namnet säger allt.

Under dagen har vi cyklat runt på de vindlande single tracksen runt Lost Lake. Även för x-country cykling finns det många spår att välja på. Det är väl gjorda spår av många av olika svårighetsgrader och kul för alla åldrar. Då vi har ett härligt högtryck med sol och 25 grader varmt håller sig björnarna och de andra djuren sig lugna i skuggan under granarna. Annars hade det ju kunnat bli riktigt spännande. Efter en hård dag på cykeln finns det såklart många afterbike ställen att släcka törsten på.

Whistler har nog inte växt så mycket trots årets OS. Vi kan dock uppleva att det har hänt mycket med Whistler som sommarort sedan vi var här första gången för femton år sedan. Man har verkligen lyckats få till en levande ort med mycket kul aktiviteter i bergen. Vi som spenderat mycket sommartid i Svenska vinterorter, som Åre, undrar varför man inte kan (eller vill?) göra samma sak.

Reflektioner och Whistler

På många sätt har vår resa i 1898 års guldrush varit en resa bakåt i tiden. Ju längre norrut vi kom ju mer upplevde vi hur natur och djur styrde över människorna i stället för tvärtom. Även om vi inte fick några djupare kontakter med befolkningen fick vi alla känslan av att det var områden där äldre värderingar rådde. Båtar och bilar var av äldre snitt. Många av samhällena bejakade fortfarande nybyggar- och guldgrävarandan. Kanadensarna verkar också ha hanterat frågan kring First Nations (Indianer, Eskimåer och Métis) på ett annat sätt än sina södra grannar och man ser First Nationskulturen levande överallt. På bilden ser man hur man i byn Morristown fortfarande fångar stora laxar med långskaftad håv.

Sedan vi lämnade Skagway i Alaska har vi nu förflyttat oss närmare 3000 kilometer genom Yukon och British Columbia till Whistler i Costal Mountain Range. Staden är mest känd för skidåkning i yttersta världsklass och för att delar av vinter OS 2010 genomfördes här. För oss känns det som en andra hemstad då vi tillbringade skidsäsongen 2007 här. De sista dagarna av vår resa tänkte vi vandra, cykla MTB och fiska i omgivningarna.

British Columbia och Hässelby

British Columbia är en provins på Kanadas västkust. Den är, till ytan, lite drygt dubbelt så stor som Sverige och det bor 4 miljoner människor här. Huvudstaden heter Victoria och ligger på Vancouver Island men den största och mest kända staden är Vancouver där det bor drygt 500.000 personer. På vintern är det mycket snö och kallt här men konstigt nog finns det flera platser där det ofta är 40 grader varmt på sommaren. I morgon kommer vi till och med passera ett område som klassas som öken.

Vi har under dagen besökt First Nations byn Hazelton (Hässelby!) med en massa coola totempålar. Vi sover i natt i staden Prince George men har nu högt tempo söderut genom British Columbia för att få några dagars äventyr i Costal Mountain range.

Svartbjörn och norra Brittish Columbia

Svartbjörnen är allätare och äter i huvudsak växter och insekter men även kadaver, mindre däggdjur, fåglar och ödlor. Den är mindre till storleken än vår brunbjörn och har en medellivslängd på 30 år. Det är alltid lika kul och spännande att se dem och de visar aldrig någon aggressivitet utan vaggar lugnt undan om man visar att man finns och pratar lugnt med dem. För säkerhets skull bär vi alltid med oss speciell pepparspray egentligen avsedd att användas vid en attack av den mer sällsynta och betydligt större Grizzlybjörnen.

Vi kör nu söderut på The Stewart-Cassiar highway i nordvästra Brittish Columbia. Den sträcker sig från Skeena River till Cassiar Mountains och erbjuder några av de mest fantastiska naturscenerierna i hela Nordamerika. Förutom ett, som vanligt, rikt djurliv längs vägen finns det vilda forsar, höga vattenfall, varma källor, djupa raviner, spektakulära glaciärer och kristallklara sjöar. I natt bor vi i gruvorten Stewarts gamla bordell, numera ombyggd till Hotell. Se karta här.

The Yukon - No shit!

Kanada består av tio provinser och tre territorier. Vi befinner oss längst västerut i Yukon som är det minsta territoriet. Yukons yta är dock större än Sverige fast det bor bara drygt 31.000 personer här varav 22.000 i huvudstaden Whitehorse. Kanadas högsta berg på närmare 6.000 meter ligger här och vildmarken är helt ofattbar stor. Speciellt som man har Alaska som västlig granne och Norra Kanadas territorier som östlig, respektive sydliga grannar. Man får verkligen respekt för de guldgrävare som kom hit i slutet av 1800 talet med den tidens utrustning. Guldrushen då var förövrigt den enda historiskt intressanta händelsen i området någonsin.

Oroliga över att folkmängden i Whitehorse ökat det senaste året ger den lokala tidningen Up here följande råd för att motverka den tilltagande softisikeringen..

”Build a house out of town, Wear moosehide and sealskin. Park your car in your yard. Pee by the highway. Take your dog to work. Smok’em if you’ve got’em. Say THE Yukon (What gutless bureaucrat dropped the THE) Jaywalk. Commute on your quad. Look people in the eye. Don’t shave – and ladies, that goes for you. Curse. Spit. Enter whitout knocking. Eat bannock, dry-meat and tea. Build campfires in your yard. Shop at the dump. Call the rest of the world “Outside”. Kill your cellphone. Kill your dinner. And stop acting like a goddamn southerner!”

Dagens djurspaning blev, som synes, en svart och en brun björn samtidigt!

Guldrushen kraschar och vi åker gummiflotte

Efter bara två års guldrush i Klondike börjar guldet sina. De nu närmare 40.000 guldgrävarna svälter och många fryser ihjäl och när fyndigheterna helt klingar av i slutet av 1899 har man bara hittat guld motsvarande 50 miljoner USD. Detta innebär att fyndigheterna knappt täcker den totala samlade insatsen.

Under dagen har vi vandrat längs Chilkoot trail men totalt olikt guldgrävarna åkte vi gummibåt nerför floden tillbaka till Dyes. Dagens djurspaning var en ettårig unge till en vithövdad örn i samtal med sin far.

Vi är nu nära det kanadensiska territoriet Yukon och framför oss har vi liksom guldgrävarna 2500 kilometers resa genom Yukon och Brittish Columbias vildmarker tillbaka till Vancouver. Vi har som guldgrävarna fantastiska minnen från strapatserna under resan hit men till skillnad från dem ser vi fram emot den fortsatta resan.

Skagway och Lizzie

I dag lånade vi cyklar och besökte spökstaden Dyes. Den mesta kvarvarande delen är den så kallade ”lavinkyrkogården” där 49 personer, dödade i en lavin i Chilkoot pass 3 april 1898, ligger begravda. Förhållandena i området under guldrushen var fruktansvärda. Det första man kom fram till var Skagway som var en laglös stad. Kanadensiska ridande polisen kallade den ”little better than hell on earth”. Om man överlevde staden mötte man därefter naturens krafter i Chilkoot pass som idag tar en vältränad vandrare 4-5 dagar sommartid. Guldgrävarna gjorde samma vandring men på vintern, med tung utrustning för guldgrävning. Många gånger hade man dessutom investerat alla sina besparingar i resa och utrustning så man fick göra vandringen på tom mage. Björnarna sover på vintern men inte vargarna, pumorna eller bergslejonen, vilket några olyckliga guldgrävare fick erfara.

Vår värd Fred ringde den enda svenskan i området som kom direkt för att hälsa på oss. Hon heter Lizzie Carlsson och har bott i Skagway i 46 år. Födelseorten var Hedemora och dalmålet var djupt rotat. Vi tog en fika på verandan och hade ett trevligt samtal om Sverige och förstås hur det är att leva i Alaska.

Nu ska vi äta Smores vid lägerelden. I morgon ska vi vandra bland björnarna i Chilkoot pass. Antibjörnspray är inköpt.

Juneau till Skagway

Vi har nu anlöpt Skagway som är vår sista hamn. Det var också hit guldgrävarna kom 1898 och den ursprungliga staden Dyea strax bredvid blev under den tiden den största i Alaska med fler än 10000invånare. Idag bor det bara drygt 800 personer här och Dyea är en spökstad.

Båtresan hit från Juneau var en fantastisk upplevelse. För ovanlighetens skull var vädret hyfsat varmt och klart och under sex timmar åkte vi genom smala passager med enorma klippväggar på båda sidor av båten. Som vanligt var vattnet runt omkring fyllda med valar av olika slag vilka jagade upp småfisk och krill till ytan så den glänste som av silver.

Vi bor nu några dagar hos Kathy och Fred Hosford på Chilkoot Trail Outpost som ligger mellan Skagway och Dyea innan vi fortsätter vidare in i vildmarken.

Juneau och Mendenhall glacier

Runt Juneau finns det höga berg med en platå av is. Från detta isfält faller fyrtio stora och ett hundratal mindre glaciärer. Den mest kända är den 19 kilometer långa Mendenhall glacier som ligger strax bredvid mataffären Safeway. Det ursprungliga namnet på isfältet är Sitaantaagu vilket på Indianstammen Tlingits språk betyder ”Glaciären bakom staden”.

I morgon fortsätter vi med båten till vårt slutmål i Alaska, staden Skagway. Det var platsen där guldgrävarna gick i land år 1898 för att ta sig över bergen till guldfyndigheterna i Klondike.

Juneau och fett ägda ryssar

Juneau är huvudstad i Alaska och har drygt 30.000 invånare. Staden saknar vägförbindelse och kan alltså endast nås med båt eller flygplan. Orten har sedan flera tusen år varit bebott av indianstammen Tlingit men blev stad när Joe Juneau 1880 hittade en av de största guldfyndigheterna någonsin med totalt värde på fyra miljarder USD. Att jämföra med de 7,2 miljoner USD USA köpte hela Alaska för av Ryssarna några år tidigare. Eller som Erik uttryckte saken ”- Ryssarna blev fett ägda.”

Vi har idag gjort stan som är spännande med huvuddelen av husen i city byggda under tidigt 1900-tal och med omgivningarna bestående av havet, höga berg, enorma glaciärer och massor med kul för oss som gillar äventyr och vilda djur. Bilden är tagen från vårt motellrum mitt i stan. Juneau ligger här.

Båtresan Ketchikan - Juneau

Vi är nu framme i Alaskas huvudstad Juneau. Båtresan från Ketchikan tog 20 timmar och barnen tyckte det var spännande att sova i en hytt. Vi vaggades sakta till sömns av det relativt lugna havet. En del passagerare valde att slå upp tältet på däck. Under resan fick vi se en flock knölvalar som skickade sina vattensprut långt upp i luften. En flock delfiner jagade lax så havet kokade.

4 juli och totempålar

4 juli firas till minne av då 13 brittiska kolonier i Nordamerika den 4 juli 1776 förklarade sig självständiga från Storbritannien. Här i Ketchikan firar man med en stor parad och hela staden är ute på gatorna och hurrar när alla stadsanställda paraderar. Det är Amerikanska flaggor överallt och folk vrålar ”Thank you guys” när brandkåren, soldater, park rangers, polisen och renhållningsverket med flera marscherar förbi och kastar godis åt alla barn. Det är omöjligt att inte bli berörd av den enorma patriotismen.

Vi har under dagen också hunnit med en vandring i vildmarken runt Wade lake och besökt världens största samling av totempålar. Totempålar påminner om våra runstenar på så sätt att de berättar historier om familjer, personer och händelser. När de Europeiska missionärerna kom till Nordamerika trodde man att pålarna var religiösa symboler och förbjöd tillverkandet. Idag är man stolt över dessa fantastiska konstverk och man hittar dem överallt i Alaskas städer.

I morgon fortsätter vi vår resa norrut med en 20 timmar lång båtresa till Alaskas huvudstad Juneau.

Alaska, Alaska Marine Highway och Ketchikan

År 1857 köpte USA Alaska av Ryssland för lite drygt 7 miljoner dollar. Idag bor det cirka 640.000 personer i Alaska på en yta som är mer än fyra gånger så stor som Sveriges. Huvuddelen av staten är extrem vildmark och helt väglös. Det finns faktiskt fler flygplan per invånare än bilar och inte ens huvudstaden Juneau har vägförbindelse med omvärlden.

Alaska Marine Highway (AMH) är en 5600 kilometer lång färjelinje som täcker cirka tio procent av Alaskas enormt långa kust. 34 hamnar betjänas av 11 fartyg och etapperna kan vara flera dagar långa.

Vi har idag åkt den första etappen av AMH till vårt första stopp i Alaska, staden Ketchikan. Staden har 8000 invånare och kallas Salomon Capital of the World och har världens största samling av totempålar. Regnet (eller wet sunshine som lokalbefolkningen säger) öser ner men i morgon blir det fest då det är 4 juli - USA’s nationaldag.

Ketchikan ligger här.

Vargar i Prince Rupert

Under dagen har vi vandrat till Butze Rapids som är ett område med forsar som vänder håll beroende på tidvattnet. Då vi planerade att laga lunch på platsen kollade vi björnläget med turistbyrån som försäkrade att området var björnsäkert. När vi såg skylten på parkeringsplatsen insåg vi att frågan nog ska ställas på ett annat sätt.

Prince Rupert är en transport hub för sjöfarten men inte mycket mer. Året 1912 hade hade borgmästaren Charles Hays storslagna planer att göra staden större än Vancouver men då han hade oturen att köpa en biljett till Titanic blev det inget med det. Man kan nästan få känslan av att de 12.000 invånarna fortfarande inte kommit över sin förlust.

Prince Rupert och Butze Rapids ligger här.

The Inside passage och fler djur

The inside passage är den 15 timmar långa båtleden mellan Port Hardy på Vancouver Islands nordspets och Prince Rupert som är den nordligaste staden på British Columbias Stillahavskust. Leden går i smala passager mellan öar och fastlandet med höga snöklädda berg. På några ställen passerar leden spökstäder från en svunnen tid. Båten Northern Expedition som trafikerar sträckan tar 600 passagerare och 100 fordon och är något mindre än en Gotlandsbåt. Man sitter bekvämt och det fanns en restaurant, ett café och en liten affär ombord.

Liksom på land är det gott om vilda djur i vattnet. Besättningen ropade ut vad de såg från bryggan och ibland hade vi späckhuggare på en sida av båten och knölvalar på den andra. Delfiner hoppade framför fören vid flera tillfällen och barnen fick syn på en gullig havsutter som lekte i strandkanten. Vakande över allt fanns förstås som vanligt de vithövdade örnarna.

Björnungar och Port Hardy

Vi reser genom enorma vildmarksområden där det finns mycket vilda djur. De vanligaste är olika typer av hjortar, cariboos (vildren), murmeldjur, piggsvin, puma, varg, grizzlybjörn och svartbjörn. Olika typer av rovfåglar som den majestätiska skalliga örnen finns överallt.

Björnungarna på bilden ställer sig på bakbenen för att få bättre koll på var vi är. Mamma björn står alldeles intill så vi backade långsamt därifrån för att inte störa.

Port Hardy ligger på norra delen av Vancouver Island och känns som byn någon har glömt. De få besökarna stannar, precis som vi, endast för att ta båten vidare morgonen efter. Det är en sömnig håla med hus som behöver målas, rostiga pic-up trucks och något slitet hamburgerhak där servitrisen har blått hår och fortfarande, fyrtio år senare, drömmer om att hitta prinsen som tar med henne till storstan.

I morgon firar vi Kanadas nationaldag genom att ta båten 16 timmar norrut till staden Prince Rupert, vilket är sista stoppet innan Alaska.