Sista dagen innan den långa resan till vår base camp i Hässelby tog vi en rejäl tur till toppen på Whistler Mountain. Det var en brant tur med bitvis mycket snö. Vi höll högt tempo och nådde toppen strax efter klockan 12. Himlen var klarblå och solen gassade. Det blev en värdig avslutning på vår resa i guldrushen 1898 års spår.
På 1800 hundra meter är det fortfarande gott om snö och de flesta vandringsvägarna är fortfarande stängda. Vi tog därför bara en liten tur så dagens äventyr bestod snarare av resan upp. En av Whistlers senaste attraktioner är nämligen kabinbanan Peak2Peak. En sanslös resa mellan områdets två skidberg Blackcomb och Whistler Mountain. Liften är drygt fyra kilometer lång och eftersom den går över en dalgång är spannet mellan stolparna rekordlånga tre kilometer. Det är inget för höjdrädda då högsta höjden över marken är 436 meter!
Whistler är en ovanligt plats. Tillrättalagd och kommersialiserad skidort men ändå inte då vildmarken och naturen härskar alldeles strax utanför stadsgränsen. Det är inte ovanligt med björnar och andra vilda djur inne bland husen.
På många sätt har vår resa i 1898 års guldrush varit en resa bakåt i tiden. Ju längre norrut vi kom ju mer upplevde vi hur natur och djur styrde över människorna i stället för tvärtom. Även om vi inte fick några djupare kontakter med befolkningen fick vi alla känslan av att det var områden där äldre värderingar rådde. Båtar och bilar var av äldre snitt. Många av samhällena bejakade fortfarande nybyggar- och guldgrävarandan. Kanadensarna verkar också ha hanterat frågan kring First Nations (Indianer, Eskimåer och Métis) på ett annat sätt än sina södra grannar och man ser First Nationskulturen levande överallt. På bilden ser man hur man i byn Morristown fortfarande fångar stora laxar med långskaftad håv.
British Columbia är en provins på Kanadas västkust. Den är, till ytan, lite drygt dubbelt så stor som Sverige och det bor 4 miljoner människor här. Huvudstaden heter Victoria och ligger på Vancouver Island men den största och mest kända staden är Vancouver där det bor drygt 500.000 personer. På vintern är det mycket snö och kallt här men konstigt nog finns det flera platser där det ofta är 40 grader varmt på sommaren. I morgon kommer vi till och med passera ett område som klassas som öken.
Svartbjörnen är allätare och äter i huvudsak växter och insekter men även kadaver, mindre däggdjur, fåglar och ödlor. Den är mindre till storleken än vår brunbjörn och har en medellivslängd på 30 år. Det är alltid lika kul och spännande att se dem och de visar aldrig någon aggressivitet utan vaggar lugnt undan om man visar att man finns och pratar lugnt med dem. För säkerhets skull bär vi alltid med oss speciell pepparspray egentligen avsedd att användas vid en attack av den mer sällsynta och betydligt större Grizzlybjörnen.
Kanada består av tio provinser och tre territorier. Vi befinner oss längst västerut i Yukon som är det minsta territoriet. Yukons yta är dock större än Sverige fast det bor bara drygt 31.000 personer här varav 22.000 i huvudstaden Whitehorse. Kanadas högsta berg på närmare 6.000 meter ligger här och vildmarken är helt ofattbar stor. Speciellt som man har Alaska som västlig granne och Norra Kanadas territorier som östlig, respektive sydliga grannar. Man får verkligen respekt för de guldgrävare som kom hit i slutet av 1800 talet med den tidens utrustning. Guldrushen då var förövrigt den enda historiskt intressanta händelsen i området någonsin.
Efter bara två års guldrush i Klondike börjar guldet sina. De nu närmare 40.000 guldgrävarna svälter och många fryser ihjäl och när fyndigheterna helt klingar av i slutet av 1899 har man bara hittat guld motsvarande 50 miljoner USD. Detta innebär att fyndigheterna knappt täcker den totala samlade insatsen.
I dag lånade vi cyklar och besökte spökstaden Dyes. Den mesta kvarvarande delen är den så kallade ”lavinkyrkogården” där 49 personer, dödade i en lavin i Chilkoot pass 3 april 1898, ligger begravda. Förhållandena i området under guldrushen var fruktansvärda. Det första man kom fram till var Skagway som var en laglös stad. Kanadensiska ridande polisen kallade den ”little better than hell on earth”. Om man överlevde staden mötte man därefter naturens krafter i Chilkoot pass som idag tar en vältränad vandrare 4-5 dagar sommartid. Guldgrävarna gjorde samma vandring men på vintern, med tung utrustning för guldgrävning. Många gånger hade man dessutom investerat alla sina besparingar i resa och utrustning så man fick göra vandringen på tom mage. Björnarna sover på vintern men inte vargarna, pumorna eller bergslejonen, vilket några olyckliga guldgrävare fick erfara.
Vi har nu anlöpt Skagway som är vår sista hamn. Det var också hit guldgrävarna kom 1898 och den ursprungliga staden Dyea strax bredvid blev under den tiden den största i Alaska med fler än 10000invånare. Idag bor det bara drygt 800 personer här och Dyea är en spökstad.
Juneau är huvudstad i Alaska och har drygt 30.000 invånare. Staden saknar vägförbindelse och kan alltså endast nås med båt eller flygplan. Orten har sedan flera tusen år varit bebott av indianstammen Tlingit men blev stad när Joe Juneau 1880 hittade en av de största guldfyndigheterna någonsin med totalt värde på fyra miljarder USD. Att jämföra med de 7,2 miljoner USD USA köpte hela Alaska för av Ryssarna några år tidigare. Eller som Erik uttryckte saken ”- Ryssarna blev fett ägda.”
Vi är nu framme i Alaskas huvudstad Juneau. Båtresan från Ketchikan tog 20 timmar och barnen tyckte det var spännande att sova i en hytt. Vi vaggades sakta till sömns av det relativt lugna havet. En del passagerare valde att slå upp tältet på däck. Under resan fick vi se en flock knölvalar som skickade sina vattensprut långt upp i luften. En flock delfiner jagade lax så havet kokade.
4 juli firas till minne av då 13 brittiska kolonier i Nordamerika den 4 juli 1776 förklarade sig självständiga från Storbritannien. Här i Ketchikan firar man med en stor parad och hela staden är ute på gatorna och hurrar när alla stadsanställda paraderar. Det är Amerikanska flaggor överallt och folk vrålar ”Thank you guys” när brandkåren, soldater, park rangers, polisen och renhållningsverket med flera marscherar förbi och kastar godis åt alla barn. Det är omöjligt att inte bli berörd av den enorma patriotismen.
År 1857 köpte USA Alaska av Ryssland för lite drygt 7 miljoner dollar. Idag bor det cirka 640.000 personer i Alaska på en yta som är mer än fyra gånger så stor som Sveriges. Huvuddelen av staten är extrem vildmark och helt väglös. Det finns faktiskt fler flygplan per invånare än bilar och inte ens huvudstaden Juneau har vägförbindelse med omvärlden.
Under dagen har vi vandrat till Butze Rapids som är ett område med forsar som vänder håll beroende på tidvattnet. Då vi planerade att laga lunch på platsen kollade vi björnläget med turistbyrån som försäkrade att området var björnsäkert. När vi såg skylten på parkeringsplatsen insåg vi att frågan nog ska ställas på ett annat sätt.
The inside passage är den 15 timmar långa båtleden mellan Port Hardy på Vancouver Islands nordspets och Prince Rupert som är den nordligaste staden på British Columbias Stillahavskust. Leden går i smala passager mellan öar och fastlandet med höga snöklädda berg. På några ställen passerar leden spökstäder från en svunnen tid. Båten Northern Expedition som trafikerar sträckan tar 600 passagerare och 100 fordon och är något mindre än en Gotlandsbåt. Man sitter bekvämt och det fanns en restaurant, ett café och en liten affär ombord.
Provinsen British Columbia upptar hela Kanadas Stillahavskust. Den gränsar i nordväst till den amerikanska delstaten Alaska, i norr mot Nordvästterritorierna, i öst mot Alberta och i söder mot de amerikanska delstaterna Washington, Idaho och Montana. British Columbias huvudstad Victoria ligger på Vancouver Islands södra ände. Den höga bergskedjan mitt på ön, där vi befinner oss nu, ger ett fuktigt klimat på oceansidan och ett torrare klimat på nordöstsidan. Det gör att större delen av ön täckt av tempererad regnskog, ett av få liknande ekosystem i världen.
